fredag 2 oktober 2009

Kollektivtrafik för alla, in my ass heller.

Vi bor jättenära en hållplats, ca 3 min snabb promnix på sin höjd.
Men det hjälper ju inte om det aldrig, eller mera sällan, går bussar på dom tiderna man behöver. Som mammaledig med en 14 månaders betyder det förmiddagar, mellan kl 09 och 13, då dom flesta aktiviteter sker då. Oavsett om det gäller när vi ska ta oss till kyrkans barntimmar eller bvc besök, eller bara vill till affären och handla mat.

Bussen slutar att gå här uppe strax före kl 09. Dvs när skolungdomar och arbetande inte längre behöver åka. Sen går nästa buss ned till centrum, dit vi måste ta oss för vidare komuniaktion vart vi nu ska, ca kl 13.
Ett väldigt stort glapp tycker jag, det tycker inte Västtrafik.

Till saken hör att jag är inte det minsta lat. Eller rädd för kyla och regn. Eller långa promenader. Julia är uppfödd med långa promenader.
Men, det är en sak att pusta 35 min i dessa upp och nedförsbackar om vägen är framkomlig, en stor skillnad om det vräker ned snö, blåser orkan och vägarna är både o-saltade och o-plogade och man ska pulsa i snömodd.
Busschaufören igår gav oss ju då detta lilla hopp Flexlinjen.
Eller som det fint heter Närtrafik.
Nu har jag suttit med Västtrafiks kundservice, och Närtrafikens kundservice.
Vi är inte berättigade.
Vi bor för nära en hållplats.
Att det inte går några vettiga komunikationer på hela förmiddagen, dom går ofta på em när arbetare och skolungdomar ska hem, det kvittade.
Att det tar oss 45 min att gå som igår till Aspenäs, ca 30 min till mataffären och 35 min ned till centrum där BVC ligger, något jag gladeligen gör en kall men o-vintrig dag, är en sak. Men i vindpinande snöstorm? Nejtack.
Men vadå, ska Julia få avstå alla aktiviteter bara för att det inte går några bussar?
Nej självklart inte.
Jag bara tycker det är fel.
För att vara berättigad Närtrafik (Flexlinjen) så måsta man ha 3 kilometer till hållplatsen. Det har vi då rakt inte. Men bara för att det står en bussskylt 3 min från vår dörr betyder ju inte att det går några komunikationer när vi som bäst behöver dom...
/Mamma

Inga kommentarer: