Uppflugen vid barnlådan på dom två favoritpallarna.
Istället för en tur till Allum igår tog vi en tur till Biblioteket för återlämning och ytterligare lån.
Herregud vilken förmån det är egentligen det där med biblioteket.
Det finns så mycket böcker att bara låna hem.
Och Julia älskar det.
- Nu äj vi fjamme i Ibboteket!
Så snart vi kommer innanför dörrarna så springer hon bort och letar.
- Sej du pajjana mamma?
Pajjana, det är dom två små pallarna som är perfekta att bära runt på, och stå på, och hittar man en intressant bok så slår hon sig ner och läser, sen bär det av igen..
Det finns också en stor soffa där vi läser sagor under tiden, en stor stor mys-elefant som är större än Julia att släpa runt på och så ett fint gungfår. (istället för gunghäst)
- Ja känne jen den mamma, den haj ja hemma!
Säger hon ofta, och berättar vem/vad boken handlar om.
Efter två timmar packade vi ihop oss och mötte älskade pappa J för skjuts hem.
Det var skönt, för vad det gäller eget hälsotillstånd dags dato så har det gjort sig påmint att mina två ben visst sitter ihop med något som kallas fogar...typ.
Med Julia hade jag noll, nada, nutt, problem, never, aldrig , icke.
Inte haft det hittils heller, eller, jag har ju inte vetat eftersom jag inte vet hur det "ska" kännas isåfall.
Och jag har inte kännt efter.
Men nu vet jag.
Och det var/är inte skönt.
Sprattelgubben man hade som barn, den där leksaken, drog man i snöret så åkte benen isär, hade man otur fastnade benen i det läget, ungefär så kändes det igår, efter promenaden och hela hela natten.
Som om benen hade ett stort värkande glapp i ljumskarna.
Det gick ju knappt att gå.
Nu vet jag hur Zeb Machahan kände det efter två veckor på hästryggen.
Sammandragningar är ett annat mysterium, det känns som man ska föda där och då.
Oftast i samband med att jag kör vagnen, eller lite när som....
Värken sätter igång i ryggen och strålar runt till magen och ner mot ljumskarna, jag hoppas verkligen inte lillasyster tycker att nu är det hög tid att komma ut, det är ju trots allt några veckor kvar tack!.
Som extra krydda på goda moset är detta lilla flickebarnet i magen betydligt mer vild och
hårdhänt än Julia nånsin var.
Vilket hon gärna bevisar på kvällen och natten.
Det är inte ens mysigt den tiden på dygnet, det gör bara tokont.
Julia låg ofta på samma sätt i magen, så där visste man vart sparkarna och fäktandet med armarna skulle komma. Man lärde sig mönstret.
Den här filuren, hon ska vända sig, hela tiden, huvudet åt höger, sen vänster, rumpan upp, sen rumpan ner, sen kommer en kickspark åt vänster, sen direkt höger och så där håller hon på.
Göta Petter.
Nog klagat.
Så, för egen notering och framtida minne:
Julia i magen: Mönster-barn
Lillasyster i magen: En Guttaperka boll.
Kram Mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar