Att ha en egen Mattis-Borg är få förunnat.
Det har vi.
Med stor ingång där även en mamma-storlek kan krypa in och den rymmer nog si så där fyra barn.
Att den har klarat töväder och regn, blåst och annat visar ytterligare att det verkligen är en borg.
Ni minns väl åskväders natten när Ronja föddes, nedslaget som gav dom djävulsklyftan.
Vi var Ronja och mamma Lovis där vi satt inne i borgen och spanade efter Borka-rövare och Birk, och vildvittror och rumpnissar och andra sattyg de kan finnas i en rövarskog.
- Mamma, man vet aldrig vilka som kan dyka upp..
Vi stod där på fällen och hukade oss så ingen skulle se, och viskade och pratade och den där barnfantastin sätter inga gränser.
Det kom dock inga rövare, mer än den gula postbilen vars förare vinkade glatt åt liten rövar-spanande Julia...förlåt, Ronja.
Till slut kan man ju bli lite trött av att hålla utkik men då satte vi oss tillrätta och berättade historier och sagor och pratade om Astrid Lindgrens Värld och vilka vi ska få träffa och allt sånt där som rör sig i huvudet på en snart femåring.
Så satt vi där, tätt, och så kommer det, det där som kommer ibland, när jag minst anar det.
- Mamma.....jag vill inte börja dagis när det blir höst....jag vill att du ska vara hemma hos mig och Alice...Är det långt till höst? Kommer du aldrig vara hemma då?
Alla dom där frågorna svarar jag på så gott jag kan, som ger trygghet och ro i Julia, och vi svalde ner alla frågor och svar med lite frostskadade Ballerina och varm oboy....
Om ni undrar vart vi gjort av Alice så låg hon och sov i vagnen, alldeles så där nerbäddad i åkpåse och på fårafäll så när hon vaknar är hon alldeles gosevarm att jag bara vill köra ner näsan i nacken där overallen gliper, där håret krusar sig av sovsvetten, eller helt enkelt bara äta opp henne en smula.
Jag säger som Astrid Lindgren:
- Ge barnen kärlek, kärlek och ännu mera kärlek.
Kram Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar