De vackraste fjädrar jag sett kommer från pärlhöns.
Alldeles bruna, beiga med vita prickar.
Alltså, jag är ju en piffare.
Kuddpiffare, hempiffare, barnpiffare, inredningspiffare.
Jag ändrar om, flyttar om, fixar nytt av gammalt, säljer gammalt, köper gammalt, gör om gör nytt, hittar inspiration på nätet och tvingar Jonas att åka och köpa Mdf-skivor för att bygga möbler jag fått en visuell bild av i min hjärna och som jag bara vet kommer passa så förhiskeligt bra i vårt hem.
Som ständigt är under förändring.
Och nu är det ju så att jag förra veckan blev kontaktad av en redaktör som hörde talas om Moi och vill göra Hemma-Hos reportage med inriktning på driftiga inredningstokiga nördiga pedantiska kuddpiffande Jag.
Ett reportage som sedan kommer hamna i en bostadsbilaga i mitten av april som trycks i ca 17000 plus 13000 ex om jag förstod det hela rätt.
Det är ju lite tokigt men ofantligt roligt.
Att all själ och hjärta jag lagt ner här, och tid och minimalt med riksdaler kommer finnas på pränt att läsa och beskåda.
Även om jag nog står och skakar på huvudet och tänker att Himmel och nej, så fint är ju inte vårt hem att det förtjänar det.
Att jag förtänar det.
Det är ju bara ett vanligt hem.
Men iallafall.
Jag piffar.
Jag gör som jag brukar si så där en gång i veckan.
Medan barnen sover eller bara inte vill ha mitt sällskap så flyttar jag runt saker.
Lampor byter plats, kuddar får nya överdrag eller hamnar i sängen från att ha varit i soffan.
Plädar plockas fram ur vinterförvaring och tavlor hängs om.
Det är inget ovanligt.
Inget ovanligt alls.
Det ovanliga nu är väl att någon ska komma hit och prata inspiration och vart jag får mina ideér ifrån.
Men det räcker tydligen inte för redaktörn att hemmet visas, jag ska tydligen vara med på bilderna så det är inte bara interiören som ska piffas lite.
Även frun i huset behöver plocka fram nåt ur garderoben som andas lite färg, eftersom hemmet är svart vitt och jag är ju inte direkt lågmäld som person så lika bra att klatscha till det med färg då det kommer (förhoppninsgvis) vara vår när tidningen kommer ut.
Och så måste det ju vara "jag".
Alltså jag, ärligt jag.
Och jag vill ha skor.
För det om något är ju jag.
Och så ska det ju se, ändå, så där ledigt ut.
- Jamen här sitter jag på sängkanten och ser himmelens glad ut för det gör jag ju alltid.
- Här sitter jag på en matsalsstol och filosoferar för det gör jag varje varje daaaaaag...
Ja ni fattar.
Men ärad, absolut.
Det är ju inte allas hem som hamnar där.
Jag kasnke borde slänga in i intervjun att jag söker jobb.
Bättre reklamplats än så får man ju knappast.
Eller?
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar