Det straffar sig att vara nattuggla.
För det är jag.
En riktig ruvande nattuggla som sitter kvar i soffan lång efter att mannen gått och lagt sig.
Uppkrupen där med stora tekoppen och både en och två chokladbitar i munnen, sladdar i öronen och på skärmen i knät plöjjer jag ännu ett avsnitt av nya favoriten och smått beroendeframkallande Suits.
Och så blir klockan strax före midnatt när jag äntligen släpar benen ur soffan, släcker lampor och puffar kuddar, förbereder frukostdukningen och tar fram kläder.
Allt sker i något slags tillstånd av zombie och jag tänker varje kväll att imorgon, imorgon då ska jag gå och lägga mig senast tio.
Eller kanske strax efter.
Jo det ska jag verkligen, för det är ju skönt att få några timmars sammanhängande sömn innan det står två barn med en timmes mellanrum och vill krypa upp alldeles intill och jag ska hämta deras kuddar och täcken och gosedjur och glöm inte snutten och glöm inte Mistral och glöm inte....
Men inte gör jag väl det.
Går och nattar skapligt menar jag.
Jag är ju nattuggla, och sådana som jag, vi ruvar om natten och så släpar man sig upp när klockan ringer innan barnen ska upp och jag själv ska upp och fixa mig och duka fram frukost och göra hela den där morgonrutinen så ofantligt smidig och skön och mjuk och varm och omhuldande så barnen känner att dom tankat kärlek så det räcker dom där dagistimmarna.
Så jag tänker ju det.
Där varje morgon.
Att ikväll, ikväll lägger jag mig tidigt.
Men jag vet ju.
Det sker ju aldrig.
För det är ju något avkopplande och uppvilande av det där uppesittandet också.
När huset är tyst och Simon ligger och spinner på pallen intill, fast det hör jag ju inte.
Mina öronen är ju fullproppade med ljuva ljud från Suits och Harvey och Mike och Jessica, som har en garderob att dö en smula för.
Henne kavajer.
Klänningar.
Maj Gådd.
M-a-j G-å-d-d.
Bara dom förtjänar ett eget inlägg att sitta och dreggla över.
Baddräkterna ovan då?
Jo men dom inhandlade jag för några riksdaler på billiga rikstäckande kedjan idag.
Till tjejerna.
Kunde inte motstå dom där små volangerna och rosetten och att dom var blå och inte fulla med rosa och rött.
Men tills vidare får dom nyttjas i badhuset, för här har vi ju galet kallt och det är en kall bil vi sätter oss i på morgonen men aldrig trodde jag väl förra året att jag vintern 2013/2014, med glädje och avslappnad kroppshållning skulle slira och gasa omkring på oplogade, ogrusade, sliriga vintervägar och faktiskt känna att det är en liten pice of cake det där.
Att det är lite halt.
Att det slirar till lite där bak.
Det löser sig liksom.
Bilen är trygg.
Dubbar är på.
Det går bra.
Men att jag skulle känna så, det trodde jag aldrig.
Befrielse.
Nu börjar rugg-uggla tid.
Minns ni barnprogrammet från A till Ö, med ugglan Helge och Hedvig med växande näsan?
Jag kände mig, och såg ut som han idag.
Provade glasögon.
En djungel.
Men den där surdegen som tagit tid är ju gjord iallafall.
Synundersökningen.
Ögonen närmar sig 40, klart dom är lite slitna.
Men Helge-modellen, njae, den hoppar vi över.
Nattuggletid, tid för Suits.
Kram
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar