onsdag 30 april 2014

GODA GRANNAR


Valborgsmässoafton.

Idag sjunger vi in våren.

Till jobbet idag bar jag hög pennkjol och gul liten blus och Julia kallade mig en tussilago.
Och det var fint sagt.
Tussilago, vårens blomma.
Passade perfekt tyckte kollegorna att dagen till ära då kallas Tussilago.


Våren ja, eller den där sommarvärmen som slog till i helgen och barnabenen kunde springa barfota i gräset och gå lite som dom önskade mellan vår tomt och Cia och Gunnars.
Våra högt uppskattade grannar.
Barnen älskar dom.
Alice måste alltid säga hejdå till Gunnar med en puss, glömmer hon det springer hon tillbaka på sina kobente-formade ben och ropar lite lätt bakåt mot mig med vind i håret och fladdriga armar
- Måtte pusspuss Gunnaj!!

Och Cia, Cia som fick sig en kärleksförklaring i lördags.
- Ja äska dig Cia, mumlade hon fram med nappen i munnen så det var svårt att höra, men älskar, det gör hon, med eller utan napp i munnen.
Trygghet i en liten ask brukar jag tänka.
Trygghet alldeles in på knuten.


Och så Julia, som sällan vill vara med oss och gräva i landen om det inte ska ner någon planta eller några grönsaksfrön, men att rensa ogräs, där går gränsen minsann.
Hos oss.
Hos Cia, eller tillsammans med Cia, skulle hon kunna ligga och rensa ogräs i timmar.
Timmar.
Jag skojar inte.

Så, där låg hon i söndagskväll, i pyjamas och flippflops och samlade daggmaskar med Cia från landet.
Lycklig som en dag över sällskapet.

Och jag kunde inte låta bli att hasta fram det långa objektivet och i smyg stå på altanen och fotografera för det där, det är trygghet och fint så det värmer i mamma-hjärtat.

Kram

VILJA MEN EGENTLIGEN INTE VETA ETT SMACK


Den där osynliga att-göra-listan var lång i helgen, trots att vi tog det som det kom och gjorde det vi hann.

Solen sken och Jonas tillbringade all tid på skyliften.
Men, huset mot framsidan ståtar nu i vit nymålad skepnad och ta mig tusan om det inte ser ännu större ut än det gjorde innan.
Tjejerna fick sina markiser och båda rummen blev utan ström.

Så kan det gå när man borrar genom en kabel.
Det är ju tur att familjen är utrustad med en förträfflig elektriker vid namn Markus.
*host host*


Som det har trädgårdats i helgen kan jag lova.
Det kliar i fingrarna så snart solen skiner.
Jag vet sällan vad jag gör med allt det där som ska ner i jorden, jag vet att det troligen kommer ätas upp av råddjuren och jag vet att det troligen inte kommer överleva mer än till hösten men tills dess är det ju försnillans vackert att ha det ombonat och blommigt lummigt på altanen.
Men om jag vet vad jag gör när jag går där och byter jord och luckrar upp med gödsel och drar upp gamla rester av fjolårets döda blomrester ur krukorna för att kunna sätta ner nya färska inhandlade på blomster affären, så är svaret, nä.

Men fint, det blir det.


Så, det har släpats jord och målats blomlådor och köpt nya stora krukor och sen har vi stått där med jordfläckar på kinderna och blomdoft i näsan.


Och just när man sedan står där och beundrar mästerverken som detta årets bestämdes skulle gå i kulören vinröd/mörklila så är det jäkligt svårt att för bara några månader sedan låg hela altanen, inklusive den där rullande blomlådan helt övertäckt utav snö...

Våren Välkommen.

Kram

VILOSTUND


En bild tagen i helgen.
När solen gjort barnakroppen varm och lillasyster låg och tog sin middagslur i vagnen.
Storasyster bäddades ner i skugghörnan där vi numera inte har den platsbyggda bänken kvar utan istället placerat matsalsbordet.

Perfekt plats för middagsvila i den stekheta värmen som rådde.

Kram


söndag 27 april 2014

IMORGON


Imorgon kommer den.
Lagom till Alice tre års firande.
Lagom till altansoliga dagar.
Lagom till återhämtning med utsträckta ben efter stressiga arbetsdagar med högt tempo vid budgetslut.
Lagom till allt.

Imorgon kommer den.
Välkommen!

lördag 26 april 2014

PÅ HISSNANDE HÖJD I DET BLÅ


Vilka modiga barn tänkte jag som stod med båda fötterna nere i gruset och fick rysningar längs hela ryggraden över att se mina barn några meter upp i luften i det där skakiga vidundret vi hyrt över helgen för att kunna nå upp och måla huset och vindskivor och montera markiser utanför barnens fönster.


Det där vidundret som den karusell-rädda mamman inte ville sätta sin fot i ens om jag fick betalt för det.
Men där mina barn med lycka, poängtera lycka och leenden som knappt gick att stoppa av att öronen satt i vägen, klev in i buren och lät sig hissas upp med J stadigt bredvid.
(Även han lite höjdrädd skall tilläggas)



- Man är inte så kaxig fem meter upp sa han...
Nä just det tänkte jag och nickade inombords att det var allt bra smart att faktiskt undvika vidundret så länge det bara går och överlåta målandet åt han som trots allt törs åka hiss upp himlen.




Nu förstår jag liksom hur mamma kände det, när vi som små vistades på tivoli områden slarvigt uppsatta vid campingplatserna där nere längs kroatiens kust.
Den där i Rovinj var nog värst kan jag tro.
Slänggungan som jag som 9 åring glatt satte mig i och for runt med rasslande kedjor omkring mig och en fart utav guds nåde.
Jag förstår hennes rädsla där på marken.
Nu gör jag det.
För låt oss säga så här.
Säkerhetsföreskrifter på Liseberg jämfört med runtresande tivoli utomlands på 80 talet, låt oss säga att det skiljer en hel del.

Och den där scenen swischar ofta genom mitt huvud ska ni veta.
Den där högsommarvarma natten och tivolimusik och rasslande kedjor i slänggungan.
Och mamma lite blek nere på marken och troligen hjärtat i halsgropen.
Nu vet jag.
Den där känslan.
Även om det bara är ett vidunder till skylift vi har här hemma och inte en kroatisk slänggunga.

Mitt lilla har-hjärta alltså.

Kram

onsdag 23 april 2014

PÅSKHELGSNJUTANDE


Min stora fina tjej!

Jag vet ju inte hur det var med er påsk där just ni spenderade tiden men över Lilla Staden fullkomligt flödade solen över godisstinna kroppar där vi mest spenderade tiden utomhus med trädgårdsplantering, terrasmöbeltvätt, beskärning av träd och att bara vara tillsammans ute.
Även om våran stora fina buse mest ville vara över hos grannen Gunnar så fort han visade sig utomhus.
Han är som tjejernas Farbror Melker.
Ni minns honom?
Saltkråkan filmerna av Astrid Lindgren.
Åh så många frågor han fick hela tiden och åh så mycket störningar han fick.
Ungefär så är det för Gunnar men mannen med mer tålamod och hjärta än flertalet härdar verkligen ut och låter storbusen vara med där och gräva i landet.




Alla vet ju att vi har Framsida/Trädgårdsplaner denna sommaren.
Big Time.

Det har skickats in rivningslov och bygglov och en väldig massa andra lov som man måste ha för att få skrota ett fallfärdigt garage från 1968 för att på annan plats på tomten uppföra en stor carport.
I väntan på alla dessa godkännande så kör vi renoveringar och fix med det vi får.



Införskaffa terrassmarkis modell stor, den största butiken hade, ingick i den agendan, motordriven är den också eftersom vi i hushållet är en smula lata och inte alls orkar veva för hand...
Jag hoppas ni förstår ironin.
Det är bara så fösnillans tungt och veva en 4,5 meter bred markis för hand.
Barnen får även dom varsin.

Eftersom vi är lyckligt lottade och har sol på stora altanen, och då även barnens fönster från kl 13 till den går ner för kvällen, så blir det en smula varmt i deras rum.
Men hej hej bort bort, inte nu längre minsann.


Shabraket som vi i vår naiva tro, där allt går väldigt fort och enkelt och trots att vi bor i ett delvis gammalt hus och verkligen borde veta att då om nångång stöter man ofta på följdproblem när något ska fixas, eller rivas eller byggas och nä, det var ju inte "bara" att montera upp det där schabraket.
Det var det ju inte.
Även om vi nog trodde på det.
Ström skulle dras om och kablar hit och dit och upp med altantrallen och ner med kabel och gömma gömma, eftersom frun i huset, läs: Moi, inte älskar kablar.
Som syns.
Ja, jag vill att dom ska finnas, dom fyller ju uppenbarligen en viktig funktion men fula som skam är dom så gömmas ska dom...


Hantlangaren numero ono...


Och så Lillfis.
Herregud så mycket villkorslös kärlek det ryms i den där kroppen.
Och så mycket kärlek till det mesta.
Och envishet.
Och bestämdhet.
Och kladdiga kramar.



Och härliga uttryck och nya ord och finurliga förklaringar.




- Gö du Jujjia? Jäppe du pappa Jujjia?


- Mmm, men det blev så jobbigt att stå....


Man märker skillnader på dom.
En är lugn och metodisk och kan sitta och pilla med samma sak länge länge.
En är en vild som en karusell och far från den ena punkten till den andra.
En är lite bekväm och på snudd på lite lat och den andra vill ofta inget hellre än att hjälpa till och finnas till hands.
Det är fascinerande det där.
Hur lika men ändå olika dom båda är.




Så, vilken påskhelg vi fick.
Detta vädret.
Allt vi hann med.
Hur mycket, fast ändå lite, fasad J hann med att måla som egentligen inte alls stod på agendan fören senare men som pga det där schabraket till markis banade väg för det och jisses så bra det har blivit.
Huset ser vitt och fint ut, igen, trots att det bara är fasaden vid altanen som fått sig färg ännu.

Tänk vad några dagars ledighet kan göra.
Och en tio liters Demidekk.
Och glass utomhus i solskenet.
Och trädgårdsarbete.
Och inköp utav blommor och jord tillsammans med Storskrot.
Och all denna tillsammanstid,
Och grill-middagar ätna utomhus.
Och alla sockerkringlor vi stoppat i oss.
Och påskägg fulla med godis.

Det är nåt fint det där med lite semester och påsk ändå, det får vi väl ändå säga.

Kram

tisdag 22 april 2014

PÅSKAFTON IN THA HOUSE


Påskafton har firats.
Jajjamensan.

In tha House.

Med familjen H och barnen och solen som värmde.

Grillad god mat, ett foccaciabröd alá Leila som jag slängde ihop "bara därför att" en halvtimma innan gästerna kom, och så våran hermmafavorit i efterrättsväg.

Det där med att "bara därför att" är så himla likt mig.
Får en tanke så där bara att Åh, woop-woop vore det inte gott med....
Och så bakas det.
Iklädd klänning och fixat hår.



Barnen valde årets påskservetter och det fick bli en liten grön tupp och rosa bakelse.
Så fick vi både lite djur och lite kakor som sig bör.



Och så finaste barnen mina.








Brödet...baka det, gör det.
Det blir två stora.
Ett till dig och ett till nån du tycker om :-)
För så gott är det att du lätt skulle kunna äta bara det till middag, i flera veckor, utan att tröttna det minsta.
Iallafall jag.
Men det är ju jag och vi vet ju alla hur jag är med bakade ting. 




Vi slopade påskmaten hela helgen.
Har vi syndat nu?
Enligt väl belästa kollegor fick man tydligen inte äta kött på långfredagen, varför vet jag inte, jag lyssnade kanske inte så uppmärksammat som jag borde inser jag nu men vi köpte färsk lax och klarade oss alltså undan köttätandet.
Vi klarade oss hela helgen faktiskt.
Från sill och nubbe och Janson.
Förutom att barnen ätit köttbullar så har väl det enda påskiga vi inmundigat varit äggen och dom har varit många, både i kokt variant och i godis-skepnad.





Medan barnen myste med film och ännu mera påskägg.
(Ja förlåt, jag vet, jag är ju en ohyggligt dålig moder som ger mina barn alla dessa godisbitar innehållande både E-koder och krossade löss och allt vad det var som skrevs, men vet ni, det är påsk och dom har borstat tänderna noga, förvisso under protest men hey, vi "vann" den kampen)

Så var påskaftonen till ända sent sent när månen gått upp och det bara fanns en enda stjärna på himlen.
Just den stjärnan fick då Julia för sig att hon skulle stå och studera.
Hela natten.
Det kunde ju vara så att det blev ett stjärnfall och det hade hon aldrig sett och faller en stjärna får man önska sig något och det ville hon.
Hade vi inte sagt till lite på skarpen hade det funnits risk att hon stod där än...

Hoppas alla hade en fin och fantastisk härlig påsk.
Min far, han är i Kroatien.
Inte avundsjuk alls.
Inte alls.
Inte.
Alls.
Ni hör ironin va?
Jag är j-ä-t-t-e avundsjuk.

Kram

Ps.
Tack alla ni som skickat påskägg och påskpeng till barnen.
Ingen nämnd, ingen glömd.
Ds.