Det där att ha en soffa i den öppna planlösningen som köket utger är så otroligt mysigt.
Jag har alltid vart emot det men inser tjusningen när jag upptäcker hur närvarande vi alla är, hela tiden.
Där, där det händer.
Där vi oftast alltid är.
I köket.
Och där, den där lördagen efter långpromenaden med fika nere vid sjön medan regnet for runt våra regnklädda kroppar, och i väntan på F, så slocknade LillFis.
En utav mina fina två.
Och ja, jag vet att många har lust att påpeka flera saker om att nappen fortfarande finns med.
Men just nu, och i det som vart, och fortfarande är, så är nappen en stor trygghet, tillsammans med följeslagaren vovven och snutten.
Så tills allt landat.
När allt är landat in i det nya livet, tills dess får nappen vara kvar sålänge som Hon vill.
Kramar
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar