PROMENERA I HÖSTEN

Vi hade lördagen med våra stora barn.

Och en eftermiddag med otroligt vackra höstfärger och på kvällens meny stod det utomhus-grillad pizza med salami, lufttorkad skinka och mozzarella.

Luften var så där rå men ändå varm och från stora järnvitriol huset är det inte så lång väg att promenera ner till stora affären för att kunna inhandla det där sista som behövdes till degen och det där sista lilla godiset som behövdes i barna-magarna för att det just var lördagsmys som väntade.

Så vi promenerade ner.

Jag och den älskade trion.

Tillsammans som den halva storfamiljen vi då symboliserade.

Och jag längtar till vi alla är samlade under ett och samma tak.

Att tillsammans med alla fyra barnen dela vardagen.

Dela skratt och hemligheter och tissel och tassel och att tillsammans kunna göra allt det vi planerar och klurar på.

Men den här lördagen hade jag min älskade fina trio omkring mig.

Och hösten.

Den där sagolika höstluften jag älskar att dra in i lungorna.

Färgerna som exploderat och gjort löven röda.

Och när elden sprakade i brasan, musiken låg på mjukt i bakgrunden och den ljuvliga pizzan låg framför oss på faten så känns det så otroligt rätt och komplett och riktigt.

Allt det här vi gör, och vill göra.

Och när den mörka kvällen gick mot becksvart, när vi sitter uppkrupna i soffan och våran fina Ida kryper intill och låter mig lägga armen om, då känns det i hela kroppen att det här klarar vi.

Vi kom ut hela på andra sidan.

För trots att saknaden är så stor och mäktig efter mina egna små barn, just lite extra i dom här stunderna, modersinstinkten som är så stor och mäktig och varje del av kroppen pumpar efter den där saknaden som är så avgrundsdjup att skulle jag ge efter så skulle jag duka under.

Att då få ynnesten att krypa upp i soffan tillsammans med våra stora, mina lånade, det gör hjärtat sockervaddsluddigt och stort.

Den där lördagen när vi andades in höstluften i lungorna och promenerade vägen fram, med hans hand mjukt i min,

Vi klarade det.

Vi kom ut hela.

Jag och barnen.

På andra sidan vidrigheten.

Och nu börjar livet.

Så som det ska levas.

Så som det ska kännas.

Så som man ska älskas.

Och älska.

Jag och den stora familjen.

Ett VI.

Ett Oss.

Ett Tillsammans.

Kärlek

Maja