Varje år kommer den.
Oförberedd är jag.
Den där akuta längtan efter att huset skall digna över av advents-stakar och gnistrande stjärnor i fönstren.
Att allt ska bäddas in i ett mjukt lyckligt fluffigt sockervaddsliknande tillstånd.
Hur huset i skymningen är mjukt och inbjudande och doftar glögg och björkved från den sprakande kaminen.
Varje år drabbas jag.
Av det där längtande.
I år mer än någonsin.
För i år är jag lycklig i nuet. I livet. Med livet.
Det finns kärlek och närhet, och mjukhet och manlighet och längtan efter att uppleva resten av livet med lång och nära tillsammanstid.
Igår hade vi kvällen tillsammans, allihopa.
Båda vi och alla våra barn.
Middagsbordet fullt och omtanken och närheten så påtaglig att jag därför inte kan låta bli att längta efter decembermånad med pudrigt täcke utanför, varm choklad med marschmallows framför brasan och fötterna i knät på mannen jag kommit mig att älska.
Det var inte så svårt.
Det är inte så svårt.
Ni vet, när alla delar i pusslet passar, när allt faller på plats.
När ingentid tillsammans vill levas ogjord, men all tid ifrån varann vill undvikas.
Hur hans blick gör mig lycklig och leendet gör det svårt att andas.
Och jag vet, att den här juletiden blir en annorlunda tid.
En tid full av vemod för barnen inte alltid kommer vara hos mig.
En sorgsen tid mitt ibland allt det lyckliga.
Och det är det jag måset fokusera på.
Det lyckliga mitt i all sorgen.
Mitt i allt vemod som gör ögonen blanka och kroppen svag.
Hur jag redan nu vet att jag måste stålsätta mig mot längtan som är så stor och stark och frunktansvärd.
När man inte vet hur omsorgen är.
När man inte vet.
Vet det man känner att man behöver veta för att få lugn i sinnet.
Så jag vet att denna december blir en annorlunda tid.
Men mitt i allt, så otroligt fylld av kärlek, av ömhet och lycka.
Av dom finaste smekningarna och orden jag nåfonsin fått uppleva och höra.
Full av varma famnar och slingrande fingrar.
Hans kind mot min.
Nästippen som nuddar min när han viskar Älskling..
Så idag drabbades jag med full kraft.
Av december längtan.
Längtan efter att vara familj. Fulltalig under samma tak.
Han. Jag. Alla våra små.
Längtan efter att varje december morgon smyga mig upp innan barnen vaknat,..
Slingra in mig i den underbara sidenskapelsen jag valde att klicka hem idag.
Försiktigt smyga mig in till soffan där brasan sprakar intill.
Jag längtar...
Längtar efter varma kärleksfulla mornar i denna.
Drabbningen slog till med full kraft...
December-Drabbningen.
Och jag vet redan nu att jag aldrig kommer uppleva en lyckligare tid.
För jag har kärleken.
Jag har mina barn hela på andra sidan.
Men jag är lite naggad i kanten och själen.
Jag är den som inte landade hel, men jag räddade mina två små, jag skyddade dom så gott jag kunde förmå och jag vet att jag lyckades.
Men jag föll lite hårt.
Lite för brutalt.
Jag kraschade.
Men drabbas ändå av längtan efter den mjuka månaden.
December.
För jag har mannen.
Barnen.
Och en fantastisk sidenpyjamas för bitiga frostiga mornar i vitriol-huset.
Kärlek
Maja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar