måndag 2 januari 2017

SKA VI VISA ER DEN SISTA DAGEN I BELLANO?


Ute mäter temperaturen på minus och här sitter jag igen, i läsefåtöljen, omgärdad av all den där stämningsbelysningen jag älskar att tända så snart mörkret träder fram, eller helst ännu tidigare.

Borta i barnens vardagsrum hörs rösterna från teven och jag ska återigen återuppliva minnen bland alla våra foton som ligger och väntar ivrigt på datorn på att få bli sedda och redigerade.



Vår resa till Italien i sommras.
Två veckor och 2000 foton senare så finns det många att välja bland.


Därför skulle jag vilja visa er detta

Den sista paradisdagen

Bellano 



Kärleken, mannen, Livet.
Ja, ni ser ju vad jag älskar och varför jag där attraktionsdöden dag efter annan...

Den sista dagen spenderade vi i Bellano.
När vi checkat ut från hotellet i Garlate där vi stannat i en vecka, där vi förlängde vistelsen med ett dygn efter att vi suttit och räknat baklänges när vi skulle behöva lämna landet för att vara hemma i god tid innan barnen väntade på oss där hemma.

Kalkyleringen, av den kanske lite för optimistiska sorten gav oss facit med att joho då, vi kunde lugnt stanna ett dygn extra, om vi räknade med att inte sova en natt i tyskland som vi gjorde på vägen ner.




Utcheckade från hotellet och inpackade i bilen gav vi oss av norråt för att kalkylen då skulle vara om än bättre och vi skulle kunna dra ut på tiden än mer och lämna Italien sent på kvällen.

Bellano, där vi några dagar förut passerat igenom fick bli vårt sista mål.
Denna sömniga lugna lilla by där vid Comosjön med den lilla stranden där vi var alldeles ensamma så när som på den där fransosen som sedan gav sig av.

(om vi inte inkkluderar den vita ormen som Kärleken efter ett tag upptäckte i det där buskaget intill där vi fotograferade...)



Lagom stor liten vik med skön stenstrand som vi tycker om och uppskattar.
Solen i rätt läge och vacker utsikt.
Den sista dagen av lugn och återkoppling.
Dagen då vi kramade ur det sista ur vår italien resa.


En sista dag av två veckors njutning av goda viner och pasta...
La Dolce Vita, eller hur var det nu...




 Hur vi låg där och summerade dagarna, resan, och hur högst ovillig kroppen var att vilja ta det sista doppet, skölja bort det sista av stranden och packa ner bikinin för sista gången på denna resan.

Hur vi ändå tog oss tiden att i skuggan av lummiga träd på det torftiga bytorget njuta av cappucino .(som alla smakat fantastiskt gott, och varit hutlöst billiga)  

Vi lämnade Italien en aning för sent, efter middag inte så långt från gränsen.
Runt midnatt kom vi upp i de Schweiziska bergen där mörkret slöt sig, termometern gick ner till 10 grader där på 1000 meters höjd och där vi skulle ta oss ner för slingrande ohyggligt läskiga och smala serpentinvägar på oupplysta byvägar, där berget störtade rakt ner och där skyddsräcken saknades.

Jag vet inte hur jag lyckades trycka undan den där skräcken jag kände.
Det var ohyggligt läskigt att passera i dessa berg dagtid, när vi körde ner till Italien, men hem, mitt i natten, det var värre. 

25 timmar tog resan hem, Då stannade vi några enstaka gånger och sov.
Kärleken tog allt ansvar för att ta oss hem och av de 550 milen vi totalt avverkade under dessa två veckor kan jag bara skamset säga att jag satt vid ratten under 10 av dom.

550 mil i bil får dom flesta att stånka och pusta. För mig är det ynnest och tillsammanstid.
Skratt och dialog. Hand i hand och upplevelser.
Ibland gör man stopp på finare ställen, ibland måste man stanna på ruffelhak men även det är en upplevelse att plocka fram och ta med sig.

Den här resan blir ett utav de många resminnen vi haft, och kommer ha.
Lite turbulent start höll på att bromsa då jag skrevs ut från akuten en timma innan vi kalkylerat för att starta färden mot färjan.
Första veckan kretsade stundtals runt det öppna operationssår jag hade under bröstet, alla dessa alarm som pep alla olika timmar beroende på vilken tablett jag skulle äta, det kallsvettiga varje gång Kärleken enligt läkarorder skulle kolla status,tvätta, badda, lägga nytt förband och kompresser.
Det där att visa upp en starkare yta än den som huserar inne i kroppen därför att man verkligen inte vill att det skulle vara komplikationer, att det inte ska bli infektion och farligt.
Men vi klarade även det.

Han körde oss hem med alldeles för lite sömn i kroppen, Det vet jag.
Och väl hemma har vi bagaget fullt av reseminnen.
Och foton.
Alla dessa foton.
Tänk vad vi skulle glömma alla våra äventyr utan dom.

Viva Italia

Tack för besöket. 

Kärlek

Maja