onsdag 4 oktober 2017

VILL DU GIFTA DIG MED MIG



Med fingrarna på tangenterna skulle jag kunna skriva spaltmeter om dagen han bad om min hand. 
Dagen han gick ner på knä under den uråldriga eken och jag förstod att jag ska få leva med denna man som jag älskar så otroligt högt, till Livets ände.

Om några få dagar blir vi man och fru. Han och jag blir vi.
Den där tvåsamheten blir den enhet vi redan känner oss som och jag längtar.



Midsommarafton 2017 kommer alltid finnas i det sockervaddsluddiga hjärtat.
När barnen stod samlade, lika ovetande som jag, över vad som skulle ske.
När han gick ner på knä och Alice utbrister så där som bara Alice kan:
- Fredrik, vad gör du? Så gör man bara om man ska gifta sig...Ska du gifta dig med mamma?



Ur fickan tog han fram asken med den vackraste alliansring och ställde frågan.
Jag vet att jag darrade som en asplöv, jag vet att jag grät, jag vet att jag tänkte hur fantastiskt Livet del II kan vara. Vilken ynnest att få möta kärleken och välja den, så som vi gjorde.
Och som vi fått kämpa för vår rätt att göra det.


Det fanns ju, och finns, bara ett enda svar på den frågan Kärleken ställde. Och det är ja.
Självklart vill jag dela livet med Honom. Han som lyfter mig och stöttar mig, han som älskar mig alla dagar, han som finns intill mig, han som är min bästa vän och som jag inte kan leva utan.



I den där stunden överskuggades allt jag gått igenom. Allt vi gått igenom.
Allt jag dragits och släpats igenom men klarat mig ur.



Han och jag till livets ände.
Han jag ska dela livet med. Dela vänskapen med. Dela hopp och förtvivlan med.



"I alla vindar håller jag dig, I alla vindar omfamnar du mig"




Jag tror han fick det svar han önskade.
Den här stunden som han planerat i hemlighet, som ingen visste om, som ingen anade.

Om några få dagar är det han och jag.
På riktigt.
Äntligen, och ingen kan vara lyckligare än jag.

Kärlek
Maja

tisdag 3 oktober 2017

NU HÄNDER DET



Äntligen Sommarlov!


Oktober har dragit in över landet och utanför blåser löven åt alla håll.
Vem skriver då om den fantastiska skolavslutningen i Juni?

Jo jag.
Hon den där som helt lagt bloggen åt sidan men saknat den. 
Hon som brukade skriva varje dag. 
Hon som har kli i fingrarna för att hon vill fortsätta berätta om Livet med Kärleken men som aldrig tycks ha tiden.
Jag saknar skrivandet här.
Jag vill ha det på pränt.




Skolavslutningsdagen.
Den där bomullsluddiga dagen när barnen stod i vita klänningar och sjöng Idas sommarvisa och mammaögat inte alls kunde hålla sig torrt och hur jag hela tiden, varje år, får bita mig i kinden.
När Alice för alltid slutade förskolan och tog adjö av fantastiska resurser och fröknar.
När hon fick sin jordgubbsplanta och medalj och det där totala avskedet jag ogillar av personer jag håller av.



Lunchen intogs sedan på Nääs. 
Jag vet egentligen inte varför det där stället betyder så mycket för oss men på något sätt är det de vi förknippar med oss. Med vi. Han och jag.
Vi landar alltid där.
Och kommer nog alltid göra utan att riktigt kunna trycka på av vilken anledning.




Och så han.
Och så jag.
Det där Vi'et.

Han som bär mig, lyfter mig, och finns.
Min största support och hejarklack.
Han.


Och så Nääs.
Cirkeln är sluten.
Om fyra dagar är vi åter.
Han och jag.

Men denna dagen, den var barnens.

Välkomna tillbaka.

Kramar 
Maja