torsdag 4 oktober 2012

Att ha en stund i skogen












 
Att ha en stund i skogen bland höstlov och trassliga grenar.
Det fick vi igår.
Trots att regnet föll över oss.
Vi tog skydd där under trädkronor.
Letade fina grenas och kom hem med tre stora ris.
Alice tultar runt och kämpar på knöggligt och ojämt underlag, i otympliga kläder med vidd, ramlar, tar sig upp, ramlar igen.
Julia som hjälper och berättar.
Om skogen, om trollen och om älvor som dansar.
Om djuren hon räddar och bygger hus åt, till skydd mot regnet.
Om hur det sedan efter en stund fick vara nog, att den varma chokladen vid köksbordet intill tända ljus, lockade, och hur önskan var stor efter en sirapslimpa smörgås med leverpastej.
Mot huttriga kylan som tog sig in på kroppen trots tre-skals-regeln.
Hur fnittret ändå bubblade upp i halsen på tjejerna åt småsakerna.
Och hur ett mammahjärta värms upp av alla blöta regnpussar samtidigt som små händer hjälper till att stryka bort håret från ansiktet som trillar dit av allt det blöta.
Sånt ni vet.
Kärlek liksom.
Villkorslös och evig.
/Maja

onsdag 3 oktober 2012

Att välja ut






 
Att välja ut några fina från många fina helt galna lustiga pussiga kramiga klängiga tokiga foton är inte lätt.
Att få några bättre tänker jag inte lägga energi på, jag tar nya om några månader ändå.
Det här är ju våra barn.
Dom är ju så här.
Fnissiga och fulla av miner.
Att få dom sitta korrekt och stilla stirra in i min kameralins tror jag aldrig går och frågan är om jag vill det.
Nästa projekt blir att få med hela familjen på ett stort svart vitt foto utomhus, bland höstlöv.
 
Maja

Att vara skodda för höst

 
Att vara höst skodda är viktigt.
Kunna springa i lövhögar och hoppa jämfota.
Att ge växande fötter rejält stöd och vingliga ben lite extra styrsel.
Viktiga saker att tänka på när barnskor ska köpas.
Och jag fortsätter min faschination för
Stor och Liten.
En 23:a och en 28:a.
Höstkängor från KAVAT i mörtk plommonlila med skönt foder och plats för tår att vicka.
Välkommen Höst.
 
/Maja
 

Att ännu en dag se regn

 
Det regnar mest varje dag känns det som.
Och då lockar varken lekpark eller skogsutflykter.
Julia frågas varje dag vad hon önskar göra och jag berättar vad jag tänkt att vi ska , eller kan , hitta på.
Igår regnade hela dagen bort så vi myste inomhus och lekte fotografer.
Ni ska få se.
Vet ni hur svårt det är att få med en fotoglad unge och en unge med spring i benen, på samma foto.
Jag ska göra svart vita förstoringar till vardagsrummet nämlich.
Därför dröjjer det innan ni får se hela vardagsrummets vinklar och vrår.
Jag vill ha det klart, så klart det kan bli.
 
Hur som haver.
Jag tror jag tog 200 foton.
Och dom är hur galna som helst men om jag kan använda några till förstoringar vet i katten.
Eller så gör jag det, bara för dom är så himmelens dom.
 
Tisdagskvällen åkte Julia på gymnastik som vanligt och det nya igår var att föräldrar inte fick hjälpa till med sina barn utan barnen gjorde stationerna själva och varje föräldrer hade sin egen station och hjälpte dom som behövde.
Vilken utveckling.
Detta är tredje terminen Julia går.
Och det är inte den sista....
 
Regn utanför rutan men idag trotsar vi det.
Vi känner oss trotsiga idag nämligen, jag och tjejerna.
Vi ska pälsa på oss i regnkläder och mössa.
Ta promenaden till skogen några hundra meter bort, ta med oss varm oboy och smörgås och vårt mål är att hitta fina fina spretiga grenar att sätta i vaser, plocka in naturen.
Leta röda löv, låta dom torka och göra vackra hösttavlor.
Julia vill ha glitter på sina löv sedan.
Tack mormor för alla jordens glitterpennor du kom med en gång, dom är snart slut, allihop.
Vi har nog förbrukat halva jordens glitter-penne ranson tror jag.
 
Fånga Dagen.
Ta paraply.
Kram Maja

tisdag 2 oktober 2012

Att visa före och efter

 
Skåpet såg ut så här före....
Eller egentligen inte så från början heller för egentligen om man ska vara petig, så är det ett bok-färgat skåp från en gammal Ikea tid.

 
Men nåväl, sedan jag gjorde om det sist så såg det ut så, med tapet och långa silver handtag,
Jag strippade den och slipade lite.
Inte mycket....jag gillar inte underarbete.
Liksom.

 
Sen åkte vi till AbiTrä och tittade ut dekorlister...
Då behövde jag lite hjälpa av Jonas sen, att hantera gersågen.
Den är stor och läskig.
Manlig så där.
Han blir glad om han får göra sånna saker, så det fick han.
 

 
Sen måttade jag in dom och förbrukade väldgt mycket illadoftande och yrselvarnings framkallande lim för att få dom på plats.
Trixigt som Julia skulle sagt,
Listerna var långa och ville liksom ligga lite bananformade.
Jag fick gå och pilla lite på dom hela kvällen under tiden limmet fixerades.

 
Sen började det roliga.
Grunda en gång och slutmåla två.

 
I min favorit Pekingsvart, vad annars?

 
Borra nya hål för knoppar och få dit lite tingel-tangel toffsar.
Nu tror jag att jag ska måla insidan för helt plötsligt är den lite skabbig när utsidan blev så fin...
 
Ni ser.
Ingenting är omöjligt.
Bara man har lite gamla möbler man tröttnat på.
Lite nära till en färgaffär.
Lite fantasti.
Lite tålamod.
Och två väldigt snälla och behjälpliga barn.
och såklart en gersåg.
Såklart.
och nån som kan sköta den.
Men annars så...
Omöjligt är det inte.
Det är inte ens dyrt.
Skåpet blev som nytt för 120 kr.
Om vi inte räknar med ringel-tangeltoffsarna då.
 
/Maja

Att visa lite










 
Det tar sakta fart framåt det där rummet.
Det är mycket jobb man inte ser som gjorts.
Det tråkigate var lister och måla fönster, fast man ser det ju, att det blir skillnad.
Spika ny antennkabel var trist, men behövligt.
Lite nya mjuka kuddar är det senaste min symaskin gjorde igår.
Skåpet är sågat i, målat på, lister är ditlimmade och nya knoppar har det fått.
Kuddar har fått korgen och Ljusstakar i fönstren och krukor har sprayats svarta.
Vi saknar en matta vid bokhyllorna, och så ska det där randiga tyget bli ett fåtöljöverdrag.
Man får liksom en käftsmäll av det när man kommer in i rummet.
Det kommer bli helt omöjligt att vända bort blicken, den bara kommer stå där och skrika
- Här är jag, sätt dig i mig.
Helt omöjlig att undgå.
Förhoppningsvis blir det bra....
Vi letar efter en snygg möbel som kan göras om till boxer/video och Dvd spelar-gömma.
Ett satsbord i hörnet ska letas efter på loppisar för rätta känslan.
Och klar, blir man det?
Men nu får ni iallafall se lite....
Jag ska visa hur skåpet kom till, jag lovar.....

Att ta vrålåket

 
Nu har hon blivit så stor att hon kan gå runt på den fina balans scootern hon fick av morbror Markus och hans Lotta.

 
Men ibland tippar den och behöver kämpas upp.
/Maja

Att ha träffat vänner och Alva

 
I söndags träffade vi Alva.
En ljusbrun liten häst med fläta i pannan i ett stall vid en ridskola i Norrköping.

 
Vännerna Wilma och Nellie går nämligen där på ridskola och eftersom vi skulle spendera dagen tillsammans med dom så hade vi bokat en plats även till Julia, som älskar att rida.

 
Barnen blev tilldelade hästar som dom fick vara med att göra klart, välja ut säkerhetsväst och hade man ingen hjälm fick man låna.

 
När alla var klara fick hästarna ledas till ridhuset

 
Där det skrittadesm sträcktes, kickade, drogs och där mungiporma på Julia var så breda och lyckan så stor.

 
Dom fick tom trava dom små parvlarna

 
Nellie och Daniel

 
Men hon är nog ett år för liten att få börja på riktigt hos en ridskola nära oss.
Hon får låna våra vänners hästar istället för det var svårt det där att vara koncentrerad och fokuserad och samtidigt som man skulle sträcka på sig och dra jämt i tyglarna, hålla sig fast och kicka med fötterna, allt det där på samma gång, det var svårt.

 
Men nu har hon gjort det och lycklig var hon och när allt var avslutat och hästen Alva klappad åkte hela det hästdoftande gänget hem till Daniel och Jenny där jag ställde mig och gjorde stuvade makaroner och stekt falukorv så alla magar blev stinna och skulle klara hemresan.
 
Men hemresan var jobbig.
Regnet föll mest hela tiden.
Trötta barn efter hektisk helg och lång resväg på så kort tid och det var ett fasligt underhållande den här gången med att leta nappar, ge böcker, hålla dom pigga och glada...
Nu får det dröja innan vi far den vägen igen, det tar för mycket kraft på alla.
 
Kram Maja

Att ha farit på kalas

 
Toddelo denna tisdags förmiddag, lika grå som en vättes mössa....
I lördags for vi till Norrköping för kalas för kusin som fyllde två, hon som önskat sig alla dessa bakverk jag satt och sydde....
och så den här snyggelisnygga kockmössan.
 

 
En väldigt matt Alice...
För så här är det nog.
Alice är åksjuk.
Vi hade packat in oss i bilen med kalaskläder och övernattningsväskor och skulle åka dom 30 milen för att vara framme till lunch.
När vi kommer en bit på väg genom kringelikrokiga skogen så kräks hon ner hela sig.
Hela hela sig.
Jacka, bilstol, klänning och tröja, ända in på bara undertröjan.
Så vi vänder och åker hem för att tvätta av och byta kläder.
Det är det humanaste, att vi kom 40 minuter för sent fick tålas, vi kommer aldrig försent, men nu gjorde vi det....
Stackars Alice.

 
Väl framme dukades det upp lunchpajer och fikabord, sjöngs och delades ut paket.

 
Barnen lekte och höll igång

 
och när vi tyckte att vi kalasat klart och barnen var trötta och behövde pyjamas-klädas så for vi till farfar och Gunilla där vi skulle sova över natten.

 
Vi passade ju även på att sniffa lite på nya kusintillskottet Walter, som öven han fick lite paket av oss att gosa med, en snuttefilt från Laban.
 
Kram Maja