Det är ju dom där små detaljerna som gör det.
iallafall fungerar jag så.
Kan stå i timmar nattetid och pyssla bordplaceringspinnar, vimplar, vika pompoms och skriva skyltar till en så enkel sak som vattnet till saften.
Kalaset då.
Åh så härligt det var.
Lagom avsatt tid på 2,5 timma, vädret strålade och för att skoja till det vid lunchserveringen med den sedvanliga kalasmaten för små, dvs korv med bröd pasta och tillbehör, så ordnade jag kiosk med sjörövarmynt som låg och väntade på barnens tallrikar.
Sen stod dom där dom åtta barnen, snällt på kö med förundrad blick och studerade korvkiosktanten där man fick beställa och betala.
- Två mynt tack.
Och även det blygaste lilla barn vågade beställa på egen hand för det var ju liksom inte jag där bakom bordet, det var ju ingen vuxen som man behövde vara blyg för, det var ju bara kalas-kiosk-tanten...
Dom var ju helt underbara alla barnen, satt som ljus, pratade, bladdrade, åt och drack saft, ställde sig på led igen och beställde mera mat.
När så maten var slut och magarna fulla drog Jonas ihop dom till en samling och så skedde Enok.
Den här gången hittades en karta, smutsig och bränd istoppad en grön flaska, ledtådar och ännu flera ledtrådar som tog barnen på en bana genom trädgården.
Och så äntligen, där bakom Önskelista-granen, där stod den.
Em stor knallrosa box med Mimmipigg påsar fulle med godis, ballonger och såpbubblor.
(tyvär inga bilder för då ordnade jag med fix inför fikan inne i köket)
Och sen blev det äntligen tårta och bullar.
Och ja, mamman blundar...
Årets Marängtårta.
Fantastisk god så jag måste faktikst dela med mig av receptet känner jag.
Såklart.
Senare, imorgon.
Inte kan man sitta och lurhålla på en tårta för omvärlden när tom Tårt-icke-uppskattaren-pappa-Jonas verkligen tyckte om den :-)
Bara en sån sak.
Och hon laddade stort, hade önskningen klar och så blåste hon med hårt ihop knipna ögon och jublade när det var klart och sången sjungen och hon blivit fyrfaldigt hurrad för.
Sockerstinna och varma, rosiga kinder av solvärmen var det dags för mamman att bunta ihop alla fladdriga barn för lite lekar som önskats av Julia.
Sedvanlig Rita-Knorren-På- Grisen...
....och Balansera-Potatis-på sked.
Herregud så dom laddade.
Tre gånger gjorde dom racet.
På given signal drog dom barnsbenen i full fart över gräsmattan och självklart, självklart belönas alla med en guldmedalj visandes Ettan.
För i sanna Mulle-mamma-anda finns det inga förlorare, det finns bara en jädra massa härliga vinnare och den här gången, var dom åtta.
Och så var det då över.
Presentbordet fullt av fina fina uppskattade presenter och alla var en smula trötta när vi vinkande av kompisar som en del åkt långt och del promenerat några hus bortifrån.
Och Julia nöjdast av dom alla.
Hon tyckte det var helt perfekt.
Det var ju det viktigaste.
Så till alla som kom.
Tack.
Maja
