ROADTRIPP DAY TWO

Vi träffas inte så ofta men när vi gör det är det som att det där mellanrummet av att inte ha träffats aldrig har existerat.

Barnen tar tag där dom senast slutade, oavsett om det är en månad eller fyra månader sedan vi sågs.

Ingen blygtid eller anpassning för dagen, dom bara tar tag i varandra.

Så har det alltid varit och jag tror det alltid kommer att bestå.

Vi bjöds på mellanmål och trädklättring, lådbilsrace och fotbollsspelande.

En massa prat och hjärnventilation och händer runt kaffekoppen och vetskapen om att här sitter en vän, en vän som jag haft sedan länge och precis som barnen så tar vi alltid bara tag där vi senast slutade.

Linda och jag har ju historia ihop.

Som bästa vänner i åttan, att glida ifrån varandra i nian, varit kära i samma pojkar och upptäckt tonårens lycka och besvikelser tillsammans.

Sen gick ett decennium, nästan två innan vi fanns igen.

Fanns på riktigt.

Och det är få förunnat att få ha det så i vuxen ålder Så jag håller fast vid det och tar tillvara på det och uppskattar det, den där vänskapen, vetskapen om att Linda bara är ett samtal bort.

Men barnen då.

Alice som föll pladask för lilla Lisa och ville allra helst att hon skulle ligga still i famnen.

Att hon skulle ha viljan att ligga stilla och bara låta Alice kärlek överösa henne.

Nu blev det ju inte så men med handen i hennes spankulerade dom omkring där i trädgården och Alice berättade och förklarade.

Om allt det där hon vet och kan och ville dela med sig utav.

Underbara unge.

Och så gick flera timmar.

I ett naffs.

Och det var tid att innan mörkret kom åka tillbaka mot mormor och Dennis för middagsmat och pyjamasmys och Labyrint på barnkanalen.

Och självklart avslutades kvällen med lite pusslade tillsammans med Dennis, återigen ostkroksböjd över hundratalet pusselbitar där på parkettgolvet.

Kram

BILDKAVALKAD I CERISE

Dag två där i lilla staden G höll inte samma sköna vårvärme som dagen då vi kom så mera ved behövde bäras in och två små villiga hjälpte gärna till med det.

Dom balanserade på kullvälta pallar, fick åka skottkärra och mata fåglarna.

Det urartade i grimaser som gjorde att dom skrattade så mycket att Alice som sekunden innan varit en smula förbaskad på alla dessa fåglar som vägrade komma och äta ur hennes hand, hamnade på rätt glada nivå igen.

Och så smög dom..på mormor där inne....

Som i godan ro satt vid köksbordet och läste tidningen.

Dom smög som små indianer där på gräsmattan och trodde dom skulle förbli oupptäckta i det stora glasfönstret :-)

I sina knalliga utstyrslar.

Det är härligt det där.

Den där tron om att bara man blundar (Alice), blundar väldigt väldigt hårt, så syns man inte.

Att man kan stå där i dagsljus i knalligt rosa dräkt och synas men så snart man blundar så poff är man osynlig, så osynlig att en mormor inte kan se en där man står och ska skrämmas en smula . :-)

Kram

ROADTRIPP DAY ONE

Minns ni att vi för dryga veckan sedan tog resväskor och packade bilen full jag och tjejerna, för att tillbringa tre dagar med familj och vänner.

Tänkte i korthet visa hur vi tillbringade dagarna.

Efter 1,5 timmes solig bilkörning med två fantastiska barn som satt med fokuserad blick och följde Tingelings äventyr på varsin skärm, så landade vi hos mormor och Dennis, installerade oss för att ganska snart efter lite lunch i magen och lånad GPS bege oss mot staden S och en bror i taget.

Hos BrorLiten Markus tog det inte lång stund förens han varit tvungen att plocka upp alla Lottas leksaker sedan hon var liten, och sina egna.

Klossar, dockor och kaniner i koppel.

Det drogs runt på dockvagnar och bjöds på mellanmål innan färden gick mot bror nummer två.

Hos bror nummer två, Martin, fanns en gitarr som Julia ackompanjerade Alice med där repertoaren var allt från Blinka Lilla Stjärna till Lilla Snigel, som ju faktiskt Julia kan spela på gitarr, tack vare fröken Andrea som lärt henne. 

Är inte det fantastiskt?

Barnen vändes upp och ner och alla kroppar fick sockerbehovet stillat för si så där tre veckor framöver eftersom M hade bakat en helt fantastisk kladdkaka precis så där lagom kladdig och perfekt yta, och så vispad grädde och bullar på det.

Vi hade kunnat fungera som duracellkaniner efter den sockerchocken men gott var det.

När vi sent på kvällen återigen landade hos mormor och Dennis och pyjamasklädda lottor egentligen skulle behövt sova kände Julia att hon och Dennis skulle pussla.

Liggande på golvet med hundrabitarspusslet med massor utav detaljer.

Dennis krokig och ont i ryggen som en ostbåge och Julia dubbelvikt med koncentrerad blick.

Det är fint det där.

Den där tryggheten.

Tre trötta somnade tätt tillsammans den kvällen, i ett virrvarr av snuttar och gosedjur.

Bästa sättet att somna om ni frågar mig.

Intill mina små och med näsan inborrad mot en hjässa som doftar barn.

Mina barn.

Kram

MÖTEN CHECK

Idag intervju med Cliff på BusinessCare och imorgon tidig morgonintervju i city.

Nästa vecka är det inbokat tisdag och torsdag.

Det gäller att ha koll på business-suiten och alla papper.

Hålla isär alla siffror som presenteras och olika upplägg.

Håll tummarna vänner.

Snart händer det.

Kram

Ps, och nej, jag har inte fått till min Sanna Nielsen look riktigt eftersom jag inte har hennes stylist, jag jämför mig mest med 90 talets Lisa Rinna, om någon minns henne.

Hon den där baksluga restaurangägarinnan i Melrose Place.

Men, det behöver ju inte vara något illa, inte alls, jag ska bara öva upp mig med GHD-tången lite för att få till vipparna på håret. 

LILA BALLERINA

De flesta småflickor kan stå och beundra tyll och spetsar och dockklädesliknande saker i långa stunder, så även Julia, så när jag på Tradera såg denna lilla ballerina skapelse i mörklila med lagom mycket tyll så budade jag helt sonika hem den.

Att det redan i klädskåpslådan fanns matchande tights gjorde ju inte ensemblen mindre bedårande om ni frågar mig.

Man måste ju inte alltid tänka genus :-)  

Och tisdagar som ni vet, är ju gymnastikkvällar för Julias del så ni kan ju gissa vem som ikväll ratar dom hittills gällande träningsbyxorna och randiga t-shirt till förmån för en ballerina dräkt med tyll och sidenband.

Tisdagar.

Love It.

Kram

NYA FRISYRENS FÖREGÅNGARE

Från att ha haft lika-långt-på-alla-sidor-utan-liv-och-rörelse hår så förbarmade sig vännen och frisören Veronika över mitt arma livlösa hår igår

Vad mer kan man begära en regnig söndag i ett kök i grannstaden.

En vän att sitta och prata med, en kopp kaffe, skratt och så kapa av håret 10-15 cm.

Och nej, det ser ni ju, att det inte är jag utan vackra Sanna Nielsen på bilden.

Orsaken till det är att det var så klippet blev.

Att det var den bilden jag hade som inspiration.

Vi, eller ja, Veronika som höll i saxen, behöll det längsta håret lite liiiiiiite längre så det inte slutar vid hakan utan över axlarna.

Men annars så klipp klipp klipp håret väck.

Typ.

Och ja, det drar allt lite i nacken men känns dubbelt så tjockt nu.

Och ja, ni kommer få se mitt hår, och inte bara stirra er blinda på Sannas vackra skapelse, men liksom inte nu, då jag nästintill precis klivit av en 45 minutrare på löpbandet, håret är ömsom självtorkat och ömsom fönat och jag ser mest ut som ett litet piggt rödmosigt skogstroll med håret på ända.

Så, tills dess att det är redo för fotosession efter styling, får ni fantisera ihop en bild utifrån vackra Sanna.

Bra där.

Och för att citera fina svägerskan Lotta.

- Fluffa, krama upp och vika ut lite toppar med plattången, sen har du bästa arbetsintervju frisyren som finns.

Kram 

NÄR AGENDAN ÄR SMOCKAD

Bild från våran Roadtripp förra veckan.

Min fina vän Linda där vi hälsade på.

Härliga måndag.

Härliga fullsmockade måndag.

Suttit uppe sedan tidig morgon medan barnen fortsatte sova.

Med fingrarna på tangenterna för att hitta nummer till ambassader, lokalisera utbildningar för våra blivande barnledare inom FF och uppdatera jobbsökningar och googla på ord som Matic´Milorad och något konstigt ord på kroatiska, Smrtovnicu som tydligen ska föreställa dödsattest.

Det är svårt när man inte kan orden.

När jag ska formulera mig på facklig engelska till den Kanadensiska advokaten, via den svenska advokaten vi inte riktigt tagit in ännu pga kostnaden.

Så, jag sitter med papper runt mig på hela bordet, en stor kopp kaffe, luren i örat och får prata med kroatisktalande dam på ambassaden i Sthlm, sen en dam som brytande talar om att jag måste ringa ambassaden i Zagreb.

Runt benen har jag en motorväg av barn som hela tiden vill visa mig vad dom gör, hur dom gör det och ära mig med kramar och pussar och sjunga en sång eller visa en ramsa.

Alice som fått in snitsen på trehjulingen i köket far runt bordsbenen i 30 blås medan Julia spankulerar runt med värdighet i den prinsessklänning och krona hon för dagen tyckte var ett bra val efter badet.

Så, det är många bollar i luften och löften jag vill hålla.

Åka till stora lekparken när jag är klar med alla pappers-måsten.

För måsten det är det.

Allt detta med ambassaden och Kroatien och Kanada är något jag hålt på med i över ett år snart.

Och grunden i det hela är ett arv.

Hur stort eller litet det är vet vi inte.

Inte heller om det kommer oss tillgodo.

Men jag hoppas.

Det skulle lösa oändligt många sömnlösa nätter och tunga stenar på axlarna.

Så jag fyller upp kaffekoppen lite till.

Nätverkar och svarar på jobbrelaterade mail och nätverkskontakter och hoppas att om en timma ska vi vara på väg mot löftet jag gett barnen.

Och löften mina vänner, stora som små, är till för att hållas.

Och visst ja, jag har klippt mig.

Kram

FIRANDET

Igår fyllde mannen i huset 35.

Det firades i liten skala med bara familjen.

Det var valt att ha det så i år.

Och det var skönt då det alla föregående år tagits lite för givet att allt det där kalasandet ska fixas och iordningställas utav mig, åt alla. I alla år.

Och helst utan att uppskattas för det.

Ett otacksamt ämbete må jag säga.

Så, jag sa upp mig som Kalasgeneral och så firade vi i liten skala.

Nu betyder inte detta att han inte blev firad alls, det blev han.

Med ballonger, teckningar och sång på morgonen, uppdukad frukost, paket med bok och en kostym för vårens fester, som hängde som avslutning på en liten miniskattjakt.

Sen följde kalasdagen med ballonglek, middag och den godaste marängtårtan jag vet att han tycker om.

Tårtan, ja som jag trodde skulle bli lite lagom liten men det blev inte så.

Men om ni tror att det blev rester så är svaret Nej :-)

Den slank ner minsann. 

Och kropparna kändes så där sockerstinna där vi pyste ut som läckande ballonger i soffan till lite film på teven för barnen.

Så gick kalasdagen.

Även första dagen efter hans sista dag på Peab där han slutade i fredags för att på måndag börja nytt.

Och dagen försvann och ute blev det mörkt och grått.

Men när två trötta barn nattats avslutade vi med ost och kex och melodifestival och ett Tack för dagen som gått.

Det är skönt med dom där Tacken ibland.

Att uppskattas för allt man lägger in i tid ork och energi.

Att inte tas för givet.

Att allt fix inte tas för givet hela tiden. 

Som det har en tendens att ha varit.

Så igår firade vi Jonas i liten skala men med innehåll och bara familjen.

Skönsången och presenter uteblev inte från vänner ändå.

Det får ni inte tro.

Jag tror att dagen passade mannen som nu platsar i The Old Boys.

Kram