tisdag 30 april 2013

Att få klara instruktioner

 
Eftermiddagen kom och regnet fortsatte utanför.
Julia var cykelsugen men geggamojjan på grusvägen hindrade och då tappar hon sugen.
Bada pool blev det gemensamma beslutet och bottenplan fylldes återigen av en spa-liknande imma som får pappan i huset att sucka och stöna och mumla om fläktar och fuktskador i taket och allt sånt där som tar udden av det roliga.
 



 
Det där med stort lockigt hår och simglasögon är inte det lättaste att kombinera kan jag lova, men en utomhus pool med 2,5 meter i längd inomhus uppmuntrar till att både simma och dyka och instruera mamman att imitera en val.
Medan Julia simtagade med Ihop-fram-isär så gick Alice omkring och sjöng och hummade och lekte uggla och fångade fiskar och Nalle Puh.
 


 
Poolen, bra sak det där.
Men om några veckor åker den ut på gräsmattan där den hör hemma, tills dess roar vi oss inomhus och fortsätter att imma igen bottenplan.
 
Maja

Att ha lite dagen-efter

 
När måndagen vaknade till och regnet stod som spön i backen var ingen alls sugen på att vistas ute.
Och mamman gick omkring som i nån slags dagen-efter och kikade på
Att-måste-göra-lista-innan-fredag-när-Alice-fyller...
Så, medan Alice tog sin lilla förmiddags tupplur vistades vi nere i pysselrummet och målade tavla efter tavla och fyllde varenda liten millimeter på pappret med färg.
Det bästa rummet vid dåligt väder?
Pysselrummet.
Helt klart.


Att ha klarat nätterna två

 
När man varit blöjtorr i dagarna fem togs det, med Julia, gemensamma beslutet att lägga bort nattblöjorna för gott.
Att sova nakenfis under pyjamasen och skippa den där Libero vadderade tingesten.
Att ha klarat två nätter utan sk olyckor, gått upp och kissat när kroppen velat, allt det där gör ju mamman glad och stolt och storskrot leende ända upp till ögonen.
 
 
Till sitt dockhus har hon saknat lampor, och hon vill verkligen ha lampor.
Så i presentlådan låg dom.
Och så braiga saker som torra barnarumpor ska ju uppmuntas.
 
 
-Men mamma, jag har ju ingen ström i mitt dockhus...
- Men vet du Julia, morbror Markus, han kan bygga ström (elektriker) 
- Åh då ska jag be honom göra ström för annars ser ju inte mina dockor när det blir natt...

 
Så, upp med dom tre små lamporna och hejja hejja för torra nätter.
.....och som ni kanske ser har jag lekt mattläggare i dockhuset.
Mer om det en annan gång.
 
Maja

Att bara visa sin cooling



Att möta Skogsmulle



måndag 29 april 2013

Att vistas bland mossa och grankott så hjärtat blir mjukt som mylla

 
 

Åh vilken helg!

Var ska man börja beskriva något som började en lördag kl tio och slutade en söndag kl tre.
Hur ska man så alla förstår den där känslan när kroppen är så full av inspiration, upplevelser, intryck, ömhet och mjukt hjärta att kroppen fullkomligt bubblar över som en skakad kolsyreflaska.
 
Hur vi krupit i mylla och över mossa, under stock och över sten, lekt lekar och tafatt, offrat okända människor tll krokodilerna utan att blinka, sett vuxna studera mossa ingående i lupp och hela synfältet fullt av skalställsklädda rumpor mot himlen medan regnet strilar ner.
 
Triggat sinnen av smak, känsel, lukt och syn, hoppat som kaniner, surrat som bin och balaserat på stockar.
Hur förmedlar man den där gemenskapen som bildas utav mäniskor, med samma mål och vilja.
 
 
 
Vi har presenterat och intervjuat, träffat Mulle på en lövhög, fått så mycket inspiration att jag hade svårt att koppla bort hjärnan under natten.
Det har varit korvstoppning av Främjandets organisation, på ett bra sätt.
Man blir stolt, inser hur stort det är, hur viktigt det är, hur viktiga VI är.

Vi som vill detta.

Vi som drar med en skock ungar till skogs.

 
Som låter andra knoppar, knyttar, Mullar, Strövare och Frilufsare få samma möjligheter som vi ger och gett till våra barn.

 
Vi har tacklar situationer av blyga barn, resonerat, reflekterat, lekt älvor och slem och sammarbetat.
Krupit runt och letat och tittat och känt och kroppen frös en aning trots att hjärtat var varmt och luddigt mjukt av all den där gemenskapen som genast var så självklar.
 
 
-Hej jag heter Maria, vad heter du?

 


 
 
 
Med hjärtat och hjärna full av vilja och engagemang kommer man långt i skogen med nyfikna barn, men man behöver även lite annat som både Erik och Katarina visade upp.
Enkla saker, äggkartonger som sorteringslådor, luppar, färgkort, uppdragskort, uppstoppade djur och spårkort...

 
Vi har gått på dinosouräventyr och fångat småkryp, sett skillnader genom olikfärgade papper, hittat spår och igelkott och ätit alla måltider ute.


 
 

 
 
 
Jämfört färg med färg och förstått att det som för oss vuxna är självklara saker, inte alls är det för barn. Vi måste öva, alla måste öva, träna och få dom rätta verktygen.
Dom där som triggar till att vilja mer, att upptäcka mer, att skita ner den rödbrända nästippen när man trycker ner den där i den blöta mossan och hittar ett barr att studera ingående.



 
 
 
Att ha dom där samtalen, dom där man hoppar fram och tillbaka, frågar och svarar och suger åt sig som en svamp av allt som sägs.
Man lär sig mycket, om andra, om en själv.


 



 
 

 
Hur vi satt där på lördagskvällen, vid lägerelden intill sjökanten, medan solen värmde bakom träden och elden sprakade.
Och som jag skrattat.
Så där så näsborrarna fladdrat och håret slängt som en hästa-man runt huvudet, hur jag haft skrattkramp i varenda liten muskel i kroppen och hur man fann människor att dela livet med.
Livsberättelser, slänga-käft resonemanget, ryggsäckar och historier, hur man rätt upp och ner berättar sin SkallePers historia medan månen tar över där solen stod högt.
Hur man sitter där och flabbar hejdlöst, ibland åt, men mest tillsammans med, med människor man bara känt i några timmar, och i grund och botten finns en värme så ingen tar illa upp.
Hur man i kolsvarta mörkret drömmer om chokladen man borde haft med sig och helt plötsligt bjuds det laget runt från någon som verkligen hade tänkt till.
Vet ni hur gott det smakar med efterlängtad chokladbit där vid en lägereld. 


 
 
 
Vi har gått promenader och lärt oss säkerhet med barn och ungdom, gjort på-magen-bröd och kokat lax och potatissoppa på Trianga köken medan bröden stektes på Murikapannan över elden och man tog starkaste mannen att skaka fram smör från grädde i pet-flaska.
Hur man vid hemkomsten både luktar rök och eld och har sönderbränd nästipp och skulle kunna ställa understället i hallen när man klivit ur det men ändå längtar så otroligt efter nästa omgång i augusti.



 
 



 
Så, hur sammanfattar man allt....
Det där luddiga varma hjärtat som gör knäna mjuka och hur skrattgropen på kinden verkar ha blivit djupare och den kolsyrebubblande kroppen liksom svämmar över.
Det går nog inte.
En omöjlighet.
Men i augusti, då är det jag som sover i vindskyddet, så det så.
Johodå. Ulrica, det gör vi :-)
 
Maja