NYÅRSFIRANDET I BILD

Nu var det ju ett tag sedan den där kvällen när vi firade ut det gamla och in med det nya.

När vi firade, liksom förra året, med fina goa vännerna som öppnade upp sitt nya hus för oss, och denna gången ännu flera barn och vuxna.

Det är ju som sagt ett tag sedan vi stod där och skålade i välkomst-champange och smakade små delikata snittar, och dom alla barnen sippade saft ur snapsglas, för självklart ska även barnen ha högtidligt firande och sa skål och sjöng tomtegubbar. 

Och det var ju för all del ett tag sedan som  mamman i huset hade den där lilla pillerburkshatten med litet flor på huvudet eftersom det var mamman som skulle köra hem lilla familjen där när klockan slagit halv fyra och barnen var pyjamasklädda och sömndruckna under overaller.

Fast det visste vi ju inte då när vi precis anlänt värdparet, att klockan skulle klämta så mycket.

Men iallafall, det var ju därför mamman hade den lilla hatten, för att vara lite i hatten, så att säga.

Och det var ju ett tag sedan barnen serverades sina vitchokladpannacotta med hallonsylt och sprakande tomtebloss, jag håller med, det var ju det, men det var fint och det var det närmaste raketer vi kom, eftersom raketer är något ingen av alla dessa familjer stödjer, mer än att titta på alla andras när tolvslaget slår i stora kyrkklockan.

Men då visste vi ju inte, när desserten serverades barnen, två timmar före oss vuxna, att ett utav barnen, Alice, faktiskt skulle vara vaken den där fyrferkeritimman, och yrvaket och ledset vara i min famn för att hon minsann absolut inte tänkte somna.

För tänk om vi åkte och glömde henne kvar.

Hon somnade sedan, av ren utmattning, lilla pyret.

Det var för all del ett tag sedan vi serverades dom där förrätterna ala Kristian och Louise.

Perfekt komponerat för barnen, omtänksamt och finurligt.

Och vuxenrätten som var en fröjd för ögat och trots att jag inte är den största av beundrare utav någon av ingredienserna i denna rulle så föll den i smaken.

För bakom alla dessa rätter vi fick denna nyårskvällen låg så mycket tanke, omtanke, förberedelser, hantverk och känsla.

Och vem uppskattar inte sådant?

Så ja, jag håller med om att det var ju en väldig stund sedan Karin och hennes bror stod där och tillredde såsen som om dom aldrig gjort annat tillsammans i hela sitt liv och det var ett tag sedan jag åt så där mycket och god mat och satt vid det nyårsdukade långbordet och hade Kristian till bordsherre och Alice till sällskap på högerflanken.

Men ändå, stunder som stannar kvar så där gott och länge i kroppen ska man ju dela med sig utav och nyår är så speciellt, och bilderna har legat så länge i den där lite glömda mappen på skrivbordet, inte helt i glömska men det är så mycket annat som pockat på uppmärksamhet.

Och det var ett tag sedan som Julia satt där med lilla 12 veckors Alexandra i knät, klappade och smekte lent på kinden, med stolthet och ömhet i blicken och tyckte att hon minsann kunde sitta så hela natten, att Alexandra kunde sova intill henne, alldeles intill henne och hon skulle ta hand om henne.

Ett tag sedan var det också som den där mastiga desserten slank ner i den redan överstinna magen, trots att vi liksom förra året verkligen dragit ut på middagen under flera timmar.

Magen är ändå alltid välfylld och stoppad.

Ni vet först är det välkomstdrinkar och snittar och så ska köttet grillar och spendera tiden i ugnen och alla har sina stationer och det dom ansvarar för (jag tex desserten) och man äter länge och pratar länge och barnen leker och går ifrån och vi vuxna sitter ännu längre och pratar barn och liv och jobb och inte jobb och utbrister sån där rå humor som hela detta gäng besitter, den där råa humorn jag älskar.

Så, man drar verkligen ut på det och intar desserten framåt elva när man nattat barnen och läst saga och pussat pannor och försäkrat om att mamma och pappa absolut inte åker hem utan att väcka dom nerbäddade barnen som fått äran att sova i Luddes bäddsoffa i hans rum.

Där och då, tog vi dessert.

Vitchokladpannacotta med på tok för mycket vitchoklad så den var mäktig som den där sången Paul Potts framförde och fick hela England på fall, och mig, och säkert en hel värld.

Mäktig som få, med egenplockade blåbär och färska hallon, chokladspritsad blomma och knäckflarn.

Det är ju nyår en gång per år och det är ju värt att visa, så varsågoda.

Detta var vårt nyår.

Lite sent, men ändå av stor betydelse.

Kram

Maja

FREDAG MED VÄNNER

Fredag betyder hemmadag och huset fylldes utav vänner som gjorde oss sällskap till både lunch och fika.

Utanför trivdes ruskvädret så vi höll oss inne hela tiden och barnen lekte som dom brukar, tillsammans allihopa, två och två, en och en.

Alla julklappar testades och hundar gosades med, prinssessor och lillyfe och hästar och sagoläsning och massproduktion av träpärlor på piprensare.

Jag kunde stoltsera med två stycken om handleden i färggranna kulörer.

Lilla Idun, några månader stor, blev Alice stora idol och dockan uppkallades efter henne så idag har det stoppats om, bäddats om, hon har varit med tjejerna och pappa J på promenad och så har hon fått ligga intill Alice bröst.

Eller napp som Alice säger.

Och att hon har välling i sina "nappar" som Idun (dockan) ska äta.

SÅ ser hon så där mjuk och fundersam ut och lyser av omtänksamhet och vördnad inför den lilla dockan som ligger i hennes famn.

- Mimm Indun, säger hon.

- Mimm Indun äta mina nappaj.

Kommer ihåg det där när Julia också, i samband med att Alice ammade, skulle gå omkring med både stora gosedjur och dockor och amma, dom trycktes upp mot magen under tröjan och så bjöd hon dom på choklad, för choklad var det hon hade att erbjuda i sina tuttar.

En fredag som gick i svindlande fart och när barnen lagt sig la jag mig tillrätta i soffan och drog av några avsnitt av Suits, vad annars :-)

Njut Lördag vänner.

kram

Maja

SAGOPRINSESSA

Allt som oftast har jag prinsessor i huset.

Bara därför att.

Om jag njuter då?

Absolut,

Jag älskar att barnen klär ut sig, att dom fantiaserar och skapar rollfigurer.

Att dom har den möjligheten, och framförallt viljan att göra det.

Det är uvecklande.

Och, inte minst, helt bedårande sött, speciellt när man hittar minstingen djupt försjunken i en saga, med prinessslöjan lite på svaj.

Och hon tycker hon är finast i hela världen och avslutar sagostunden med att sjunga Dansa min Docka utan att märka att jag står långt långt borta med kameran och långa objektivet i högsta hugg, det där som gör det möjligt för mig att studera på avstånd.

Min Fina.

kram

Maja

HAPPY FRIDAY

Fredag happy Fredag där vi inväntade vänner på förmiddagen efter stök och fix och barnen hann tom ta sig lite sovmorgon.

Happy Fredag önskar vi alla.

Kram

Maja

Barnen i nya jeans i mjukaste mjuka och bubbelgumsrosa koftor.

Allt från kappahl.

DETALJERNA SOM GÖR DET

Sidenmjukt lyxigt under i ljuvaste mjuka pastellrosa.

Handarbete som är så vackert att det egentligen är synd att man måste gömma den under något.

Hittas på Kappahl för nästan noll riksdaler.

Det får bli kvällstipset härifrån.

kram

Maja

SUITS

Jag har fastnat, igen.

Det är nåt med advokat-serier som får mig fast.

Klimatet, jargongen och så alla dessa kostymer.

SUITS tog det tre minuter att bli fast i.

Tre, det kan man ju lätt offra.

Sen sitter jag där, när barnen somnat, och det är plockat, städat, fixat, tvättat och roddat inför morgondagens händelser.

Så sitter jag där, med Netflix i knät och SUITS på skärmen.

And I love it!

Harvey (åååå så bra han är!!) och Mike och den briljanta kvinnan-bakom-mannen sekreteraren Donna och den så extremt sliskiga och rysnings-framkallande kollegan och rivalen Louis.

Alltså, hela hans uppenbarelse är så äcklingsvarning på och han har ett flin i ansiktet som inte är av den ödmjuka sorten.

Så, om ni nu känner att ni någon kväll vill sitta där och bli helt seriefast i ännu en advokatserie med twist, så föreslår jag å det varmaste att se hur det går för allihopa på byrån Pearsson Hardman.

Själv har jag dragit av hela säsong 1 på tre kvällar.

Säger ju det. Fast.

Stor tekopp, lite choklad, lurar i öronen och Suits på skärmen.

Avkoppling big time.

Kram

Maja

Alla bilder är lånade från Google.

VISA NÅGOT NYTT

Tisdag och ruskregn utanför som kommer i sidled.

Då kan jag ju passa på att visa nya vårkappan jag klickade hem från Sheinside häromkvällen för ruskigt fyndliga dryga 500 lappen.

Kappa, liksom kavaj funkar ju till det mesta och den här föll jag för direkt.

Kan klickas hem på Sheinside Här

Men, idag är det alltså tisdag och en vanlig dag efter alla lediga helgdagar.

Men vi tog en extra dag off från förskolan.

Barnen var mer än lovligt trötta och så svåra att väcka och ledsna och upprörda att jag beslöt att ta den där extra dagen.

Alice basunerade ut högt och tydligt att hon absolut inte ville åka till Fö-koola, och så slängde hon sig om halsen och Julia följde efter och jag kapitulerade, totalt.

Så vi tillbringar denna tisdag med att åka på utflykt till större stadens simhall, där ska vi plaska runt tills vi får skrynkliga tår och håret doftar klor.

Åka rutschkana och lära oss simma och flyta och plocka med alla leksaker som brukar finnas där i den varma bassängen.

På tal om skrynklig hud hade vi kompisen Ellen här på lek hela dagen igår och barnen avslutade med att göra om vårt badrum till ett badhus.

Dom satt där på golvet, genomblöta, och badade dockan Ariel, friserade och låtsades och försökte till på köpet gifta bort henne med Barbie-Baywatchdockan som är en klar look-a-like av David Hasselhoff, bara en sån sak, men det gick minsann inte.

Men dom satt där, tills dom var alldeles skrynkliga om händerna och det tog en lång stund för mamma Anna att få med sig Ellen hem.

Så, jag och tjejerna hade en bra dag, och det tänker vi ha idag också.

Kram

Maja

TRETTONDAGSAFTON

Jag suger ut det sista ur ledigheten och barnen hemma och runt benen mest hela tiden, om Julia inte är hos kompis, eller har kompis här.

Klämmer ut den sista lilla droppen av tillsammans-tid med skrotarna så jag nästan blir alldeles matt i armarna av allt det där kramandet.

Men om bara någon dag väntar vardag igen och halvdagar borta.

Sorgsentiden istället för tillsammanstiden.

Så jag klämmer ut.

Och trycker näsan ständigt mot deras hjässor och drar in och viskar

-Jag älskar dig så där tyst att hjärnan där innanför verkligen ska snappa upp det och lagra det för dagar långt fram.

Jag ä-l-s-k-a-r dig, du ska ialdrig glömma det..

Så idag, när mamman tänkt att familjen skulle åka ner till den lokala ishallen och skridskoåka lite men där det idag inte var allmänåkning och skridskoskolans tid kl 09 sov vi över.

Minst sagt.

Alice har lärt sig säga - Sömmtuuta.

Och det instämmer vi alla i.

Det snarkas gott till minst halv tio och sen långfrukost.

Och det är väl det ledighetstiden är till för, sovmorgon och långfrukost och morgonteve i pyjamas så där länge tills man nästan får skämmas att man fortfarande gåromkring i nattsärken.

Men tänk själva.

Jag ligger där inklämd och varm mellan två barn i sängen, som kommit mitt i natten med kuddar och täcken och en mängd gosedjur och snuttefiltar, och en häst i plast.

Det är Julia som envisas å det benhårda att hon ska sova med denna plasthäst i minimodell, som heter Mistral och som absolut inte under några omständigheter kan sova allena i hennes säng om alla, alla vi andra ska sova tillsammans.

Så där ligger jag, varm, en smula mör inklämd mellan Julia och Alice, och en plasthäst varsamt placerad på min huvudkuddes högra hörn.

Julia som helst vill sked och väldigt, väldigt nära, som ett litet miniplåster, och hennes fluffiga hår kittlar mig i näsan, medan Alice helst vill ligga nära, n-ä-r-a och hålla handen, eller lite tonårs-nonchalant ligga med ena armen slängd om min hals.

Det blir lite sisådär med sömnen, så skönt med sovmorgon kan jag tycka, även om dygnet blir halvgalet därefter.

Lekplatslek med fikakorg styrde jag ihop istället.

Vilket fler än vi hade gjort.

- Fiffi nu mamma? undrade Alice och när svaret blev - Ja det kan vi göra,

gick hon och ställde sig nedanför klätterställningen med alla repen och gastade till Julia att nu var det fika så nu fick hon komma och dricka boy och bulle.

Herregud vad jag älskar den ungen.

Dom ungarna.

Båda.

Villkorslöst och hjärtknipande.

Annars då dessa dagar.

Dessa regnblöta dagar som inte gett oss en enda gnutta snö eller ett enda pulkaåk.

Det är ju för sorgligt i mitt tycke.

Det ska ju vara snö på barnens jullov.

Det är ju det dom flesta sett fram emot en evinnerlig tid och så dryper det bara av regn från himlen.

Men, Julia har sytt, sytt täcken och kuddar och påsar åt sina alla Prickar, mannen har byggt bord och jag ritat och sytt överdrag åt stolar.

Köpt barnvagn och sålt barnvagn, 

Så

Det rullar på den där ledigheten.

Snart är den slut.

Men tills dess tänker jag vara lite plåster-lik och gång efter annan trycka näsan mot barnens hjässor och viska att jag älskar dom, att dom är bäst i världen och dom finaste som finns.

Njut söndag och trettondagsafton

Kram

Maja

DEN DÄR FLASKPOSTEN EN VÅRDAG 2013

Idag låg ett brev i lådan, adresserat till Julia, tjockt och handskrivet.

Jag blir alltid så varm ända in i hjärtat av sånt, att någon tagit sig tid, någon vi inte känner, och som inte känner oss, men som ändå tagit sig tid att skriva till en liten tjej som en vårdag 2013 kastade en flaskpost i sjön och med stor undran funderade på vart den skulle hamna och vem som skulle hitta den.

Någon i Norge, Finland eller bara tvärs över sjön.

För kommer ni ihåg Detta?

Vi stod där, det blåste och flaskan skulle kastas.....

Och idag, några dagar in i 2014 fick hon ett brev från en pojke som hittat flaskposten.

Så värst långt hade flaskan inte guppat men likväl var det en pojke från Köpenhamn som hittat den, en Martin som firat nyår hos vänner tvärs över våran sjö, som sett flaskan och skriver:

Vi såg flaskan glimta i vattnet när vi var på promenad och vi blev så nyfikna att vi var tvungna att bilda enlång kedja av människor och pinnar för att få upp skatten.

Det var självklart din flaskpost....

Så flaskan blev hittad en januaridag 2014, och Julia fick sitt brev som hon blev sittande med länge och tummade på längs kanterna när jag läst det två gånger.

- Men mamma, då kom ju flaskan ända till Danmark...?

Himmel och tack för sådana människor som tar sig tid, ger sin tid för någon dom inte känner men som gör att den där personen blir så lycklig över att det där med flaskpost, det fungerar ju verkligen.

Kram

Maja

DEN NIONDE

Men herregud vad är det som är så försnillans roligt med barnvagnar?
Det går inte att förklara, det bara är det.

Så av den anledningen (nåja, inte bara) började vi det nya året med att införskaffa hushållets nionde lilla åk.

( Hushållets totala konsumtion läses om Här)

Jag behöver en smidig (och snygg) vagn som blir minimodell hopfälld men som ändå är rejäl och kraftig till skillnad mot dom flesta andra paraplyvagnar som blir lika små.

Det blev en Phil & Teds modell Smart.

7 kilo lättvikt med aluminiumram som jag tom kan slänga in i bagaget med en hand.

(om jag nu tycker att jag skulle vilja stila lite inför förbipasserande....)

Rejäla hjul och perfekt för ändamålet att vara smidig, snygg och ändå kunna klara dom flesta underlag och lite terräng och skog.

Det är ju med vagnar som med skor.

Förbaskat roligt att testa olika och när man anser att medlen inte behagar ändamålet, ja då testar man nytt.

Att möjligheten finns stavas oftast Blocket.

Köp-sälj-köp-sälj

Och ja, det stämmer ju att vi även har en stor rejäl Phil & Teds Vibe där nere i entren men jag är så otroligt sugen på att återinskaffa en Urban, då jag saknar våran som såldes, men denna gången satsa på den mindre modellen Swift.

Tål att funderas på...

Tänk om man innan man skaffade barn skulle förstått hur många vagnar man skulle äga, eller sukta efter, eller vilja prova, eller hur många man testat och ratat och hur många man älskade en kort stund men sen bytte ut , jag skulle nog blivit en smula chockad :-)

Kram

Maja